True Crime: Änglamakerskorna i Malmö

Änglamakerska är en förskönande omskrivning av fosterhem som mördar eller med vilje vanvårdar barn till döds, vilket innebar att fosterhemmen gjordeså kallade änglar. Detta är en företeelse som dyker upp sent 1800-tal och är en konsekvens av oäkta barns låga status, att barn var handelsvaror, avsaknad av trygghetssystem och möjligheten att själv välja när man vill skaffa barn.


Innehållsvarning: nedanstående innehåller beskrivningar av vanvård av barn och fattigdomsmisär.


En ny start i en ny stad

1908 flyttar ett par från Köpenhamn till Malmö. De är udda fåglar för sin samtid. Hon är tjugo år äldre än honom och han verkar aldrig kunna få något annat än tillfälliga jobb. De hoppas att de äntligen ska få starta om på nytt. Sina misslyckanden vill de lämna bakom sig och önskar att Malmö blir början på något nytt. De hyr en lägenhet på Hyregatan, en gata som gränsar till fattighuset. Detta kommer inte bli deras sista adress i Malmö, utan snarare en fortsättning på deras kringflackande liv.

Gatan på Gamla Väster som var en av parets adresser i Malmö.

Men inte heller i Malmö lyckas mannen få annat än tillfälliga arbeten. På grund av detta har paret ont om pengar. Trots erfarenheterna från sin havererade kaférörelse beslutar sig maken för att skaffa ihop kapital till ett bageri i hemmet. I Skånska Dagbladet kan följande annons läsas: ”Att en barnkär familj önskar emottaga ett fosterbarn som eget mot betalning i ett för allt.” Eftersom en sådan här annons tillhörde vanligheterna höjde knappast någon på ögonbrynen.

Annonser ur tidningar från sekelskiftet.

”Kan du begrava min dotter?”

En morgon i juni 1911 ringer dörrklockan hos prästen Hagbard Isberg. När han öppnar möts prästen av en man som han beskriver enligt följande: ”magerlagd, hans ansikte var färglöst, blicken ur hans vattengråa ögon var trött och uttryckslös, hans bröst var insjunket, han verkade sjuklig, lungsiktig och hans klädsel torftig”. Mannen som är så eländig är Johan Elis Andersson – föreståndare för en misslyckad bagerirörelse och nu lungsjuk.

Han ringer på för att be prästen begrava hans dotter som avlidit några dagar tidigare. Under samtalet framkommer att dottern inte är hans egen utan ett fosterbarn som kommit till honom och hans fru mot en betalning av 500 kronor. Pengarna har de fått som en engångssumma för hela uppväxten, en så kallad ”i ett för allt”. När Isberg luskar vidare framkommer att barnet inte anmälts till fosterbarnsinspektionen, inte heller har barnet blivit kyrkoskriven som alla barn ska.

Annons i tidningen Arbetet juli 1903

Det är förmodligen på grund av regelbrotten den lungsjuke ber Isberg att inte kontakta myndigheterna och att avstå från ytterligare utredning. Hagbard Isberg är känd för sitt engagemang för de oäkta barnen, de barn som fötts utanför äktenskapet. Kanske vet Johan det, kanske inte. Hur som, hans böner får motsatt effekt. Isberg telefonerar polisen så fort dörren slagit igen bakom Herr Andersson.

Med släpande steg går Johan Elis Andersson längs kanalen, förbi Drottningtorget, mot lägenheten som han och Olivia hyr. Han känner nog på sig att prästen inte kommer underlåta att anmäla honom och vet att böter är säkert om fosterbarnsnämnden tittar in i lägenheten. Detta är dessutom inte första gången som makarna har inspektörer efter sig. Han öppnar porten och går trapporna upp, i gatuplan ligger en språkskola.

Anhållna

Polisen anhåller Johan Elis Andersson i lägenheten på Norra Vallgatan senare samma dag. Hans fru är sängliggande i lunginflammation. Det finns fyra barn i lägenheten varav polisen hittar två barn. En fyraårig flicka och en tvåårig pojke, protokollet beskriver de som avmagrade.

På grund av de fynd som polisen gör beslutar de att skicka kvinnan och de två barnen till försörjningsinrättningen, alltså fattighuset. I samma sekund som myndigheterna tar beslutet inser att de inte kan lämna kvinnan och barnen ensamma i väntan på transport. Därför kallar de på en diakonissa som ska se efter de sjuka tills transporten kommer.

Det låsta rummet

När diakonissan kommer ser hon sig omkring i lägenheten. Hon hör kvidande ljud bakom en låst dörr. Dörren ligger i slutet av en korridor från köket och hon blir misstänksam. Fru Olivia hävdar att ljuden kommer från grannlägenheten, men församlingssystern ger sig inte. Dörren är låst. Olivia säger sanningsenligt att nyckeln inte finns i lägenheten. Febrilt letar diakonissan i skåp och lådor efter nyckeln eller vad som helst som kan hjälpa henne att ta sig in i det låsta rummet. Efter en stund berättar Olivia att nyckeln finns hos Johan på polisstationen, polisen skyndar sig till lägenheten med nyckeln i högsta hugg.

När diakonissan sätter nyckeln i låset och öppnar dörren upptäcker hon ”tvenne gossebarn, efter utseendet att döma ett år gamla”. Där gnyr två små barn nästan nakna på golvet. De har knappt kläder på sig, hygienen är obefintlig och det är urin på golvet. Rummet är beskrivet så här i rapporten: ”Till rummet hörde ett fönster med innan fönster. Alla springorna voro väl tilltäppta med pappersremsor, och voro tidningar uppsatta för fönstret”. Rummet är litet, kallt och det fönster som finns är övertäckt med tidningspapper.

De två barnen var så undernärda att diakonissans uppskattning av ålder visar sig felaktig. Barnen var snarare 1,5 år gamla. De led av engelska sjukan, vilket var en bidragande orsak till att diakonissan missbedömde åldern. Engelska sjukan är en bristsjukdom som uppkommer av att barnet fått för lite D-vitamin, alltså för lite solljus. Engelska sjukan, Rakit med medicinska termer, leder till ett mjukt och missformat skelett. Vid senare undersökning konstaterar läkare att barnen dessutom hade många benbrott som orsakats av yttre våld.

I detta rum hade den avlidna tvååriga flickan, hon som Johan Elis Andersson ville att Isberg skulle jordfästa, tillbringat större delen av sitt liv. Samtliga barn i lägenheten var fosterbarn till makarna.

Barn som startkapital

Det framkommer under utredningen att det verkar som att makarna tagit emot barnen för att kunna få kapital till den bagerirörelse som Johan Elis Andersson startat på Möllevången. Bageriet blev en förlustaffär och fick snart stänga igen. I förhören med polisen uppger Johan att han blivit allt sjukare med tiden. Detta är anledningen till att han inte kunnat bidra till familjens uppehälle. Kanske blev barnen ett sätt att försörja familjen när sjukdom strypt alla andra möjligheter till inkomst? För att få mer pengar står det i polisrapporten att maken pantsatt kläderna som mödrarna lämnat med barnen.

Innan paret kom till Malmö hade de bott i Oslo, Göteborg, Stockholm och Köpenhamn. Tidigare i Stockholm hade myndigheterna förbjudit paret att ha fosterbarn redan på hösten 1906 men deras ständiga flyttar hade skakat av sig inspektörerna. Totalt har de haft 14 fosterbarn.

De två inlåsta barnen fick genomgå en långvarig sjukhusvistelse och överlevde. Rätten dömde makarna till fem års fängelse för misshandel.

Upptäckten av barnen ledde till stor medial uppmärksamhet. Det var vanligt att mer eller mindre kända diktare skrev visor om stora händelser så kallade Skillingtryck. Det finns ett skillingtryck om ”Änglamakarehistorien i Malmö 1911”, här är det tonsatt från skivan Tjo Va’ Det Viftar.

Ta emot barn mot betalning

Att vara fosterhem till oönskade barn var utbrett under sekelskiftet. Tidningen Arbetet rapporterade om en nationell undersökning, gjord 1894. Den konstaterade att det bodde 36 000 barn i fosterhem. Vid samma tid var Sveriges befolkning 4,8 miljoner och det föddes runt 130 000 barn om året. Ungefär 1 av 10 dog under det första levnadsåret av de registrerade födslarna. Äkta barns födslar registrerades inte alltid, förmodligen finns ett stort mörkertal. Det barn som Johan Elis Andersson ville begrava var inte registrerat.

Ytterligare fakta ger Läkaren Richard Wawrinsky’s undersökningar, bland annat försökte han besvara hur utbrett änglamakeriet var. I en undersökning konstaterar han att små fosterbarn verkade ha en överdödlighet jämfört med barn som levde med sina biologiska föräldrar. Han fann att betalningen som fosterfamiljerna fick för barnen oftast inte ens täckte utgifterna för mjölk. För att göra en förtjänst som bidrog till de andra i familjens uppehälle var (van)vårdaren tvungen att spä mjölken och dra ner på omvårdnadens kvalitet.

Rätten att föda anonymt

Gustav III ville minska barnamorden och införde 1778 något som kom att kalla horplakatet i folkmun. Barnamordsplakatet, som det egentligen hette, möjliggjorde att kvinnor kunde föda sina barn anonymt på okänd ort. Modern lämnade bort barnet, och kyrkan hade inte rätt att kräva att få veta vare sig moderns eller faderns namn. I första hand var det en reform för de bättre ställda, inom hovet och adeln hade man sedan länge haft en mycket liberal sexualsyn. Föräldrarna bekostade verksamheten, inte staten. Detta innebar att barnamorden visserligen minskade, men fadern kunde i och med lagen slippa ta sitt ansvar för barnet.

Annonsen ovan är insatt i Dagens Nyheter 1880 den tredje Mars av en barnmorska. Förmodligen har en kvinna som fött sitt barn anonymt hos barnmorskan som sedan betalat henne för att hitta en ny familj till barnet. 400 kronor i 1880 års penningvärde motsvarar i dagens penningvärde 25 000 som skulle räcka för hela barnets uppväxt – ungefär 2 års barnbidrag. En annan omräkning ger att det motsvarar lika mycket arbetstid som en industriarbetare idag måste jobba för att få ihop 500 000 i dagens penningvärde. Nu för tiden beräknar man att ett barn kostar ungefär 1,4 miljoner från födsel till 18 år.

Varför var folk så fattiga?

Orsakerna till fattigdomen var många. I stort kan man säga att de som inte fick jobb på landsbygden vällde in i städerna. Där tog de i princip vilket jobb som helst för att överleva. Ofta var jobben farliga, arbetstiderna långa och betalningen usel. Sedan 1880-talet har folk utvandrat för Sverige var så eländigt, ett fenomen som fortsatte i på 1920-talet. Som svar på de usla förhållandena i fabrikerna sveper en våg av strejker genom Sverige på 1920-talet där arbetarna vinner högre löner och bättre villkor. Spelet Möllevångskravallerna, 1926 utspelar sig under en sådan strejk.

Varför lämnade man bort sitt barn?

Föräldrar lämnade iväg ”oäkta barn”, alltså barn som hade ogifta föräldrar, för att det var skamligt att ha ett utom-äktenskapligt barn. Men det fanns även mer praktiska orsaker. För det första, hade inte fadern någon skyldighet att försörja barnet. För det andra, hade modern hade ingen som kunde se efter barnet när hon var tvungen att jobba för att försörja sig.

Ett oäkta barn hade annan juridisk status än ett äkta barn vilket bland annat gjorde oäkta barn arvlösa. Kyrkan ändrade barnets juridiska status om föräldrarna gifte sig och då kunde barnet ärva.

Tidningen Arbetet kallar lagen om att att oäkta barn inte får ärva för den omodernaste lag Sverige haft!

Vilken tragedi döljer det sig inte bakom dessa få rader? I fyra år (graviditeten inräknad!) har mamman förmodligen kämpat väldigt hårt för att få behålla sitt barn hos sig. Hon har stått ut med skammen och fattigdomen för att få vara med sitt barn. Nu har hon blivit av med något slags understöd och måste få in inkomst för att själv överleva. Några släktingar som kan hjälpa till finns nog inte. Man får gissa att det är en bedrövad mor som sätter in annonsen i tidningen.

Varför föddes det så många oäkta barn?

Ofta var oäkta barn inte önskade och en konsekvens av romanser kombinerade med begränsad kunskap om preventivmetoder. Kunskapen var begränsad eftersom staten förbjudit upplysning om preventivmedel år 1910, bland annat efter Hinke Berggrens föredrag Kärlek utan Barn. Anledningen var att man man ville motverka att barnafödandet sjönk i Sverige. Det fick dock andra konsekvenser än lagstiftarna tänkt sig då kvinnor fortsatte ändå att förhindra graviditeter även fast det var olagligt.

Från tidningen Socialdemokraten 1892
I brist preventivmedel så tar kvinnor stora risker.

Med denna bakgrund är det inte svårt att förstå sexualupplysaren Elise Ottesen Jensen motto. Hon föddes i slutet av 1800-talet och var verksam under hela 1900-talet i frågor som gällde sexualupplysning.

”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.”

Elise Ottesen Jensen

Tags: , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *