Brottsplatsen upptäcks av kriminalteknikens fader

Brottsplatsen upptäcks i början på 1900-talet och förändrar hur polisen utreder brott. I slutet på 1800-talet bryter fotografiet igenom och vetenskapliga metoder vinner mark vilket ger nya tekniska möjligheter. Tidigare befann sig bevis i baksätet till förmån för vittnesmål, varav det senare ofta kunde vara tvivelaktigt då vittnen minns fel eller ändrar sin historia. I England hindrade vidskepelse, skvaller och känslomässig respekt för offert utredare från att utföra obduktioner. Detta i sin tur vilket begränsade vad polisen kunde veta om offret och dennes sista timmar och det i sin tur försvårade såklart utredningarna.

De första stegen

Mug shot, Crime scene photography, Bertillonage, Anthropometry
Alphonse Bertillon, porträtterad i ett förbrytarfoto.

Alphonse Bertillon, en fransk brottsutredare, utvecklade ett av de tidigaste systemen för att dokumentera bevis i slutet av 1800-talet. Proceduren hette Bertillonage, det var ett relativt enkelt system som registrerade fysiska uppgifter som skostorlek på identitetskort. Polisen arkiverade korten tillsammans med fotografier av individen. Även om systemet var simpelt jämfört med fingeravtryck och dagens datorer, var Bertillonage ett effektivt sätt att registrera information om brottslingar. Dessutom blev systemet en påminnelse om vikten av fysiska bevis.

Lexicolatry: Bertillonage
Så här dokumenterades brottslingen fysiska kännetecken enligt Bertillonage-metoden

Bertillonage-metoden väckte beundran hos den fiktiva detektiven Sherlock Holmes och i förlängningen författaren Sir Arthur Conan Doyle. I boken Baskervilles hund nämns Bertillon som den främsta experten i Europa och Holmes får nöja sig med titeln ”näst bästa experten”. Detta är onekligen beröm att bli omnämnd på det viset.

Edmond Locard ”upptäcker” brottsplatsen

En av de viktigaste personerna i kriminalteknisk historia arbetade tillsammans med Bertillon, Edmond Locard. Han blev väldigt influerad av sin kollega och 1910 öppnade han världens första brottsutredningslaboratorium i Lyon, Frankrike. Locard var stationerad som läkare under första världskriget. Där utvecklade han ett sätt att identifiera orsaker och platser för dödsfall genom att titta på fläckar eller smuts på soldatuniformerna.

brottsplats, edmond locard
Locard i sitt laboratorie

Dr Edmond Locard formulerade utbytesprincipen: varje kontakt mellan två föremål lämnar spår. Dessa spår är det ”det tysta vittne” som finns kvar efter brottet. Polisens arbete är att samla in de tysta bevisen och låta dessa tala. Utredarna ska inte bli lurade av vad andra människor säger eller sina förutfattade meningar, alltså ska de ha ett vetenskapligt förhållningssätt där de främst beaktar fakta.

Fingeravtryck, fotavtryck, fibrer från kläder eller andra rester som en brottsling lämnar efter sig vid brottsplatsen, är bevis på att personen varit där. Brottslingen tar också med sig något från brottsplatsen: lera på skon från uppfarten, ett sår från stängslet, lite damm från ett mantelstycke på en pistol. Detta ”bevisutbyte” är ett resultat av ”kontakten” mellan brottslingen och brottsplatsen. Det är alltså nu man inom polisen förstår värdet av brottsplatsen, det är en plats där offer och mördare med säkerhet mött varandra. Och den kontakten har lämnat spår på deltagarna som det gäller att hitta för dessa kan objektivt vittna i en rättegång.

svettporer från brottsplats
Locard uppfann bland annat poroskopin som räknade svettporer i avtryck, exempelvis på en glasruta på en brottsplats. Dessa jämfördes med misstänkta gärningsmän.

Fallet Marie Latelle

Dr. Locard testade denna princip under många av sina utredningar. År 1912 hittade polisen en fransk kvinna: Marie Latelle död i sina föräldrars hem. Hennes pojkvän, Emile Gourbin, blev förhörd av polisen, men han hävdade att han hade spelat kort med några vänner natten till mordet. Vänner gav honom alibi och sa att de spelat kort med honom.

EMile Gourpin hade 
 spår från brottsplatsen under naglarna
Emile Gourbin

När Locard undersökte Marie’s kropp blev han misstänksam. Han fann tydliga bevis för att hon blev kvävd till döds. Därför skrapade han under Gourbins naglar efter hudcellsprover och undersökte provet med mikroskop. Snabbt såg Locard ett rosa damm bland proverna, detta verkade vara… smink.

Maries smink hade mördaren tagit med sig från brottsplatsen
1910-talets make-up ideal, förmodligen var det Marie’s rogue Emile hade under naglarna.

Även om smink var populärt vid tiden för mordet, massproducerades det inte. Detta motiverade Locard att fortsätta leta. Han hittade till slut en kemist som gjort ett speciellt pulver till Latelle, detta pulver kunde Lacard senare matcha mot nagelprovet. Gourbin erkände mordet när polisen konfronterade honom med fakta – han hade lurat sina vänner genom att ställa klockan i spelrummet framåt. Locards utbytesprincip fungerade. Från och med nu sitter bevis och brottsplats i polisens förarsäte.

Missa ingen True-Crime-story!

Varannan torsdag mejlar vi ut ett nyhetsbrev med bland annat ett historiskt mord, skriv upp dig!

Bearbetar…
Klart! Du är med på listan.

Här kan du läsa mer om andra True Crime-fall vi har skrivit om: Styckmordet på den rika änkan i Monte Carlo, Dömda till döden för kärleksmord och Änglamakerskorna i Malmö.

Om du vill testa att lösa ett true crime-mord, spela vårt spel: Möllevångskravallerna, 1926.

Tags: , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *