Döden på Dalby galgbacke

True Crime. Snart bär det av till Dalby galgbacke men avrättningen tar sin början i kyrkan. Prästen inleder dagens predikan med orden. ”Synden är aldrig ensam”. Slottspredikanten uppmanar Anna Greta Lundblad till allvarlig själsprövning med anledning av sitt tidigare leverne och hänvisar henne till den enda tröstekällan som finns: Jesu evigt gällande försoning. Den dömde tar emot nattvarden. ”Akta er börn, så folk kan komma till och se” säger hon till sina egna små som står runt omkring henne. Efter sakramentet bär det av till Dalby Galgbacke. Där gör hon sig redo. Hon drar håret över huvudet så att hennes nacke blir synlig. ”Herre Jesus anamma min ande” är hennes sista ord innan skarprättaren skiljer huvudet från kroppen. Tre barn är nu föräldralösa.

stenen på dalby galgbacke
Sten från Dalby Galgbacke i närheten av Lund/Malmö, Skåne.

Det är en stor publik som ser Anna Greta få huvudet avhugget i sina högtidskläder på Dalby galgbacke. Även efter huvudet har rullat fortsätter prästen förmana. Han berömmer hennes själsstyrka som hon fått tack vare Kristus de senaste dagarna och påminner om hur Kristendomen kan vinna över skräckens konung. Under tiden som prästen försöker inskärpa Jesus i byborna tar de fyra rackarna kroppen för att lägga på bålet som de sedan sätter fyr på. Domen är verkställd.

Förargelseklippan i Malmö Slottshäkte

Vem var Anna Greta och vad hade hon gjort? Så här står det om henne i Malmö slottsförsamlingskyrkobok:

Denna hustru hade genom en i många år forfarande syndasäkerhet och obotfärdighet varit en förargelseklippa för den församling hon tillhörde! Henes af naturen häftiga och illskefulla lynne hade fört henne til dryckenskap, otukt, hämdlystnad och trätgirighet. Hennes sista brott var mordet på hennes man, hvilket skedde genom en fil, som hon i vredesmod handlöst kastade på honom, likväl utan uppsåt att mörda. För denna ogerning blef hon dömd till döden, förmedelst högra handens afhuggning, hallshuggning och hennes kropps förbränning å bål. Efter gjord underdånig ansökan om nåd hos Konungen, vanns endast derå mildring, att hon befriades från högra handens afhuggning.

Om själva mordet finns väldigt lite att läsa så det är svårt att förstå vart filen träffade och exakt vilken skada Anna Gretas man, smeden, dog av. Men noteringen i kyrkoboken låter oss förstå att Anna Greta verkar levt om rejält då hon gillat alkohol (drykenskap), otrohet (otukt) och varit inblandad i en del bråk (trätgirighet) samt hämnats på de hon varit osams med (hämndlystnad). Detta var heller ingen hemlighet då det står att hela församlingen stört sig på hennes beteende (förargelseklippa). Eller kanske var det så att allra mest irriterad var prästen på att ett av herrens lamm inte var så fogligt?

Göteborgs Dagblad 1835-05-13 rapporterar om Anna Gretas karaktär

Domen

Rätten dömer henne till halshuggning, högra handens avhuggning och att kroppen skulle brännas på bål. Man kan undra varför det inte räcker med halshuggningen? Idén vid den här tiden är straffet ska spegla brottet, ju hemskare brott desto hemskare straff. Ungefär som i bibeln: Öga för öga, tand för tand. Så om brottet var väldigt hemskt tyckte man sig behöva skända liket för att straffet skulle vara jämt med brottet. Vilket i det här fallet är ännu konstigare eftersom det så kallade mordet omnämns i kyrkoboken som oavsiktligt, och att det snarare rör sig om ett dråp.

Slutet för det graderade dödsstraffet för män

På 1830-talet blåser förändringens vindar gällande dödsstraff och två månader innan Anna Greta Lundblads avrättning avskaffar Kungen faktiskt det graderade dödsstraffet, alltså skändningen av det lik som blivit avrättat. Så här säger Kungen i Riksdagen:

”Då en brottsling gjort sig förtjänt att till livet straffas, fordrar
närvarande tids bildning, att enkelt dödsstraff är det enda att tillämpa.”

Ett enkelt dödsstraff betyder att man endast dödar fången och inte utdelar några extra straff till liket. Många tycker dock att det graderade dödsstraffet är bra och behåller det på lokal nivå. För män innebär det stegling (styckning och uppvisning av delarna) och för kvinnor bränning av liket på bål.

Anna Greta Lundblad (död 1835), Nilla Andersdotter (död 1837), Elin Ingemarsdotter (död 1837), Stina Andersdotter (död 1837), Anna Cajsa Jansdotter (död 1838), Magdalena Christina Andersdotter (död 1839) och Maria Johansdotter (död 1839) är de sista kvinnorna i svensk historia som staten utsätter för det graderade dödsstraffet trots att det är avskaffat år 1835. Det graderade dödsstraffet för män med stegling utför ingen efter augusti 1934, för kvinnor är det avskaffat efter år 1939.

Om de ovanstående kvinnorna har Martin Bergman skrivit i sin artikel i Historisk tidsskrift, där förklarar han också varför dessa avrättningar är historiskt viktiga att inte glömma bort.

De nu nämnda kvinnorna kan beskrivas som osynliga eftersom deras
kvalificerade dödsstraff blev verkställda under en period om vilken flera
samtida debattörer oemotsagda uppgivit att samtliga dödsfångar benådades från kvalifikationerna.

Galgbackar och avrättningsplatser

Under 1800-talet var avrättningar populära skådespel men kritik förekom också. Avrättningarna inne i staden drog visserligen folk men de var också avskydda. Stanken, de kvarlämnade liken och lukten från kroppens bränning var ingenting man ville ha i närheten av byn. I Berlin krävde några fastighetsägare att stadens skulle flytta galgbacken då den drog ner värdet på deras fastigheter. I Jäts by i Kronoberg krävde man att kronolänsmannen skulle flytta avrättningsplatsen då stanken från densamma drabbade de som färdades på vägen intill och de som jobbade på åkrarna bredvid.

Att en galgbacke eller avrättningsplats var hemsk var ju inte så konstigt, tanken var ju att dödsstraffen skulle verka avskräckande. Dock har forskning haft svårt att bevisa att straff just avskräcker från brott vare sig historiskt eller i modern tid.

Varför det heter just galgbacke?

Det kommer från den anordning som man hade för att hänga folk, oftast två stolpar med en stolpe emellan som den dödsdömde fick hänga ifrån. Anordningen kallades alltså galge.

Skiss över hammarbyhöjdens galgbacke

Missa ingen True Crime-Story!

Varannan torsdag mejlar vi ut ett nyhetsbrev med bland annat ett historiskt mord, skriv upp dig!


Har du vad som krävs för att lösa ett mord? Spela vårt True Cime-upplevelse Möllevångskravallerna, 1926: Mordet. Spela tillsammans, lös gåtor och ta reda på sanningen.

Vill du läsa mer True Crime? Här hittar du våra inlägg om Änglamakerskorna i Malmö, Diamantdamen i Monte Carlo och paret som blev halshuggna för sin kärlek och gemensamma mord.


Källor: Historiesajten.se, p-o.se, Götheborgs Dagblad 1835-05-13, Malmö slottsförsamlings kyrkobok.

Skissbilden kommer från:Ulrika Sax: Den vita staden, Public Domain

Tags: , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *